Jag har få vänner för att vara häpnadsväckande social, eller precis som förväntat då jag är asocial och lite skum och allmänt inte orkar vedertagna oskrivna regler om umgängeshyfs. Jag har få oavsett, och jag sörjer det. Liksom jag faktiskt stör mig på de jag har likaväl och funderar på om inte ett liv utan måsten i umgänge hade varit enklare.

Jag har en riktig vän som jag haft de senaste 20 åren. Hon är rak och smart, och hoppar över artigheter och nonsens som jag ändå inte riktigt klarar av. Hon är en pärla och jag mår nästan alltid bra av att se henne. Förutom, att sedan hon gick in i väggen har hon börjat tillskriva mig stress och behov som jag inte har. Faktum är hon tillskriver det i den grad att hon skäller på mig. ”Du måste ta egentid”. ”Du ser sönderstressad ut”. ”Du måste …”. Och jag stänger av. Vilket är livsfarligt för hon brukar vara den som kan se igenom hur jag mår och peka mig rätt. Men pekar hon fel och jag vägrar ens lyssna på allt kategoriskt…

Så jag är lite arg. Försöker framföra kritiken snällt. Påtala att inte alla deömmmer att åka iväg tvåveckors själv på spa. Tvärtom, för mig med resor måsten och beslut är frid i ett lugn och tystnad bland de jag litar på och älskar. Att faktiskt inte göra något medan jag hör att barnen stojar är bättre än en middag på fin resturang. Sedan är det självklart en sanning med modifikation, för hon som är jag kräver stadsprimenader, lata luncher, museum, gamla upptåg och varmare länder. Men inte som standardåterhämtning.

Samtidigt som jag är rädd att förlora  en av de få vänner jag har. Är detta mitt öde: att gå ensam genom livet utan någon som överraskar och firar födelsedagar eller bjuder in på roseaftnar. Eller som lyssnar tålmodigt när gråten över att allt för mycket spricker fram genom de sköra skarvarn. Jag avundas alla dessa som tycks bara ramla in o vänskap och sedan fyller sitt liv med ständiga middagar och spontana middagar. Men jag är för svår för sånt har livet bevisat, och de som fastnar för mig har en annan lunk. 

Så idag ska vi på försoningslunch. Förhoppningsvis löser det sig.