Sörj nu eller låt det komma ikapp

En gång i tiden tvingades jag säga upp människor, vilket gjorde att jag satt i väldigt många så kallade jobbiga samtal. En av männen som jag sa upp gick bokstavligen igenom den berömda förändringskurvan vid dessa samtal: förnekelse ilska, sorg, hoppfull etc. I samtalet där han gick från ilska till sorg, så avbröt han sig och bad förläget om ursäkt för att han grät. HR-kvinnan som bistod mig sa då något som alltid kommer finnas hos mig:

– Gråt nu. Sorg måste bearbetas och gör du det inte nu så kommer sorgen komma tillbaka senare och visa sig helt oväntat senare i livet i kanske då oproportionella reaktioner vid fel tillfälle.

Varvid han grät, och jag kontemplerade på allt jag stoppat undan medan jag ångat på. Mycket.

Nu ångar jag inte, och har gråtit i en vecka. Nu är jag mest rädd att korthuset faller.

Flickan med ballongerna

En efter en plockade jag upp. Hans oförmåga att vara bland människor, tog jag hand om och löste åt honom: Plockade upp, knöt ihop ballongen med hans besvär och lindade ballongens snöre runt min hand. Hennes oförmåga att tala, tog jag hand om talade åt henne:Plockade upp, knöt ihop ballongen med hans besvär och lindade ballongens snöre runt min hand. Hennes oförmåga att få system i röran, skapade jag scheman: lockade upp, knöt ihop ballongen med hans besvär och lindade ballongens snöre runt min hand.

Och vart enda besvär tog jag hand om. Hanterade. Puttade de mina framför mig så att de skulle fortsätta klara livet. Med mig bakom för säkerhetskull, ifall nya ballonger skulle dyka upp. Beredd. Puttande framåt. Framåt framåt, tvekan dödar.

Men de där framför såg inte att de där ballongerna blev tyngre och tyngre, tvärtom de vänjde sig vid att jag plockade upp dem. Faktum är att de började se fel hur jag höll ballongerna, eller det faktum att jag inte pockade upp fler: Titta där ligger ju massvis av ballonger som du inte ens sett? En RIKTIG ballongplockare hade ju sett dem. Och så har livet trampat på. Jag har vant mig, jag har orkat.  Men jag orkar inte mer och jag är arg så jag sprängs på alla som står och skriker och kräver av mig.  Kräver mer fast jag inte kan. Kräver samma fast jag inte är mig lik.

Putsar jag bara fönstren slutar jag nog vara sjuk i huvudet

Satte stopp. Lade mig ner. Väntar nu på doktorn. Accepterar att jag är dödlig och måste sjukskrivas för att friskgöras.

För jag är aldrig glad mer.

För jag är oftast arg nu.

För hopplösheten är ändlös.

För att jag känner mig alltid jagad och aldrig tillräcklig.

Och jag har suttit där för många kvällar tänkt att det ordnar sig: efter helgen. Efter semestern. Efter alla måsten på listan är gjorda. Eller iaf efter dom där förbannade fönstren putsas.

Och jag gör gör gör för att komma dit men mer mer mer bygger på och jag går av av av.

Så jag sätter stopp.

Jg har burit allas skit i ett liv nu. Nu går jag sönder. Itu. Förhoppningsvis blir det en vacker spricka att se sedan när jag lagas. Men fram till dess kan allt dra åt helvete.

Damned if you Do eller den ändlösa kampen med generna

Hon är tonåring, och oändligt mycket tonåring. Hon är dessutom en kopia av mig på många sätt, så likt sin mor driver hon sin mor till vansinne.

Hon vet vad hon vill, och kan likt en reumatisk åsna inte övertalas till något som hon själv inte kan tänka sig. Även om det innebär klara fördelar för henne själv, så borrar hon ner hovarna i marken och skriker att jag är i dum huvudet. Du också min kära, vill jag okärleksfullt morra när hormonerna rasar som värst.

Hon vet inte vad hon vill, och hon vägrar utöva systematiskt undersökande för att komma på det. Så som en drucken fiskmås flaxar hon omkring och letar efter något någonstans men kraschar mest in i skyltfönster och vägrar likförbannar inte ta emot hjälp.

Hon är mig oändligt kär.

Hon gör mig komplett vansinnig.

Skalsvag

Jag har skalar bort artigheter nu. Jag är cynisk och bitter vilket innebär att nära och okära får rakbladsvass feedback. Sådan feedback som kommer direkt utan filter från min reptilhjärna. Sådan feedback som bränner broar eller rensar luften.

Igår fick mannen en skopa. Den redde ut en otydlighet som jag trodde var klar för år sedan men som tydligen skavt. Så det var väl skönt, även om han såg förskräckt ut.

Idag fick dottern med problem en ännu större dos av verklighet hälld över henne. Det är tveksamt över resultatet än, men jag är inte optimistisk. Naken fakta och logiska slutsatser är inte direkt kompatibelt med tonårshormoner.

Men jag orkar inte vara snäll, förstående och stödjande längre. Jag är pissless på allt och alla, så nästa människa som ber mig om saker kommer jag troligtvis banka i väggen. All min ork går åt att stå upp och de mänsklig ut, allt utöver det känns som ett maratonlopp. Och även om jag tycker jag är tydlig och markerar detta mot min omgivning så är det ingen som tycks ta det på allvar. ”Men du är ju som vanligt” säger de och ber mig besluta eller leda. Varvid jag fräser. Men beslutar för jag kan inte lämna saker liggande. Och blev tröttare och argare. ”Men det suns ju inte, du gråter ju inte”. För jag är norrländskt fucked up och visar inte svaghet någonsin – jag verbaliserar istället då jag saknar kroppslig förmåga att visa svaghet. Jag ångar på och gör vad jag måste för det gör man tills man tappar alla kroppsdelar. Eller fel, till och med då gör man för med tänder kan man dra sig fram. Så har jag fostrat och det är en briljant metod om man vill forma ledare eller krigare. Mindre bra om man vill få människor som kan bli förstådda av sin omgivning.

Kommer du ihåg mig?

Idag fyller jag år. Om det tycker jag inte. Av många anledningar, som i mångt och mycket liknar min motvilja till nyår: Jag gillar inte påminnelser om min dödlighet och båda markerar ännu ett streck på väggen, och ju fler de blir desto närmre kommer det där förbannade slutet som jag fruktar.

så oftast ångar jag på som om det inte skall ske.

Jag skall inte dö.

Men livet i all sin förbannade enkelhet och jävlighet påminner oftast mig om att det är en lögn, och då står jag där och stirrar mig i vitögat. Vad har du då egentligen åstadkommit? Vad kommer du åstadkomma? Och vem fan kommer komma ihåg mig? För jag är den hårt arbetande apan. Hon som ångar på. Hon som gör, och gör sedan lite till och troligtvis kommer göra ihjäl sig på det sättet. Men hon är aldrig den som får vänner i drivor som droppar förbi på kaffe eller kalas. Sådan är är hon som jag helt enkelt inte. Jag är kantig och grov, besvärlig men förtjusande men inget som världen behöver. Jag är insignifikant på de flesta sätt och sådan ögonstirr slutar bara i magvärk och dåligt humör.

Jag vill vara signifikant. Jag vill vara helt oersättlig. Jag vill ha parader till ära av mina bedrifter och jag vill ha långa varma tacktal till minnet av min personlighet. Jag vill ha leenden årtionden senare över dumheter och klokheter jag sagt och gjort.

Men livet i all sin förbannade jävlighet ger inget sånt.

Det ger bara mer mög. Och måsten.

Och måsten byggar inga signifikanta legender.

 

De små sakerna

Blommorna på plommonträdet

Hallloumirullen från Folkets grill

Sorlet av lekande barn från parken

Känslan att hela livets alla möjligheter och godheter är koncentrerade i luften just nu.

Konversation på tre olika språk.

Ett djupt andetag.

Nästan mänsklig igen.

Gypsy

Jag är bland likar, och emellanåt grämer jag mig att jag inte fann hit tidigare. De tänker som jag, de tänker fort och stort och går på som bulldozers. Det är ett fullständigt förödande tempo för tunnskinnade, men det är mitt folk: de som kliar, söker, utmanar och morrar.

Jag vet inte längre när jag vinner, men om jag vinner är segern sötare då den är välförtjänt.

Jag letar efter fler, men inser att vi är få. Vi med gypsy-genen. De som mår bäst i ingenmansland eller i förändring. Vi är inte normala, men det är skönt att hitta hem. Vi vaggar lugnt genom nya krigszoner, bringar ordning och går vidare. Sån är vår natur, och nu har jag hittat dem som talar det språket. Som förstår klådan. Som vill hem, men vidare.

Det är skönt.

Krasch

Hon är som mig. Hård som stål, men skör som timsgammal is. Hon går på, för just nu skapar hon sitt Jag och jag står i vägen. Jag förstår, bättre än många då jag skallade mig ur föräldrarnas trygga hamn själv. Troligtvis var jag lika obarmhärtig i all min ilska då. Troligtvis tycker hon att all hennes ilska är befogad.

Även om jag anser att jag vikt mig dubbelt och likt förbannat ser den stora flickans vackra sidor och styrkor, så är inte det något hon ser nu. Jag hoppas hon gör det sen.

Fy fan.

Ett steg framåt, tjugotvå tillbaks och en bajskorv i ansiktet

Hur mår du undrar världen och Facebook, och jag orkar inte låtsas svara bra. Även om det gör det enklare för mig och världen. För få orkar eller klarar ärliga svar. De vickar obekvämt på sig, och kommer med klämkäcka råd för att må bättre själva:

– Du  ska se att det ordnar sig.

Men det gör inte det. Det ordnar sign inte och den typ av schablon gör bara att jag förlorar hopp om mänskligheten eller iaf de individer som rapar idiotier till mig. Jag föredrar de som håller käften och iaf erkänner att livet suger. Som inte förminskar att det är skit just nu, med små glada tillrop att det nog inte är så farligt och att alla har det lite svårt i tonåren.

Det är inte lite svårt. Det är mycket svårt och det är min förbannade lott i livet. Jag började på en föräldrautbildning innan skiten drog igång, för att kunna bättre tillgodose sladdisens behov i tonårskaoset. En utbildning som säkerligen menar väl och är nyttig, men jag tappade fattningen när människor beskrev deras största problem som att deras barn valde fel kläder på morgonen. For gods sake! Finns såna människoliv som förskonas för större problem än att barnen väljer fel kläder?! På sätt och vis blir ju all journalistik med fondväggar och RixFM-höhöhande mycket mer logiskt om det är det som är vardagen för människor. För mig är det lätt provocerande för jag har vadat genom oceaner av skit av mobbing (egen), bulimi (egen), misshandel, medberoende, barn med diagnos, mobbing (barn2), skolvägran (barn1), skilsmässa, bonusfamilj, nerskärningar, depression (partner) etc. Jag är posterdamen av vad som borde gå in i väggen, men jag gör det inte för jag har lärt mig att välja var jag lägger min energi för att överhuvudtaget överleva vilket jag förstår att man kanske inte lär sig om man bara funderar om vardagsrummet är tillräckligt städat för att kunna vara på instagram. Och jag är så förtvivlat less på alla dessa människor med lyckliga liv och minimala problem som tar upp etern med ilandsproblem och glada tillrop. Just nu vill jag ombe dem alla att vänligt sätta sig på röven och observera eller lyssna på vad jag har att förmedla till er.

Allt ordnar sig, men inte för att nån säger det. Utan för att man jobbar som en idiot och sedan ser till att ha energi nog att rida ut hela bajsvågen. För att rida på bajsvågor innebär det att man inte orkar någonting, speciellt inte människor så om man vill vara en riktigt god stycke vän så är man bara där och står ut att det dröjer veckor månader år innan man återgår till en skugga av sig själv igen.

Ge inte råd. Jag torkar röven med alla råd. Ge mig ost och kramar, för det är vad min svältfödda själ behöver.

Prata inte. Låt mig vila i tystnaden eller låt mig får ork att dela med alla ord som jag just nu stänger inne. Men prata inte.

* Rant over *

För så är det nu. Jag orkar inte med egentid eller låtsas ha intresse av en vinprovning. Jag sover äter och överlever. Det går emellanåt lite bättre, och andra dagar så bryter vi alla ihop. Ibland ligger bara två personer i huvudstupasidoläge i familjen och då kallar vi det en dag.

Och en dag i taget så blir det så småningom om minnen av detta oxå.