Vinprovningp

Alla säger att jag skall göra mer som intresserar mig, så år gick jag med i ett pretentiöst vinsällskap. Väl där så anser jag att föreläsaren kunde sammanställt presentationen bättre och noterar när de andra skriver tegelkaraktär så har jag noterat FASA! kATTPISS! och dylika noteringar som får mig att gissa att jag inte hittar själsfränder här. Även om bordsgrannen log.

Jag letar än. Efter mig och efter en ro och glädje i att vara. Eller fel. Jag har en hög allmän förnöjelse över livet och de där människorna, men i alla sociala sammanhang så får jag en känsla av att jag alltid betraktar och aldrig blandas in i sammanhanget. Vilket mkt sannolikt är En känsla som bara är hos mig.

Är livet oändligt grått, eller bara på Facebook?

Frågade hon som bara hon kan. Ety hon känner mig väl, och hon har varit på distans den senare tiden.

Ja, är det enkla svaret om man läser mina våldsamma klagomål, pustar och stön.

Nja, är väl det mer enkla svaret men såsom alla frågor får den mig att aktivt funderar varför jag svarar så. Vilket blev ett ludd av incidenter och tråkigheter och stress. Såsom min man utrycker det så har vi förärats med högvinst i dålig karma- och kreativa generlotteriet. Och hösten har varit symptomatisk: Hög arbetsbelastning, osäkerhet, utdragna renoveringar, slitstarka förkylningar, barn som mår psykiskt dåligt, barn som utvecklas in i ett trotsläge och en hel arme av släkt som ställer krav och tycker vi borde göra mer för dem. Allt det gömmer sig bakom ett nja, som när jag tittar på det är ganska mkt sorg och förtvivlan, vilket gör en glad själ lite ledsen för jag föredrar livet med naturliga små hopp och skutt.

Hur får man tillbaka sånt? För jag ser ju oftast det finaste i fult. När andra ser en tågförsening, brukar jag få tid att tjuvtitta på folk. När andra suckar över vab för femte gången i månaden, så kan jag uppskatta en dag i pyjamas och slöa samtal. Jag är mer JA en NJA. Egentligen

Värdigt.

Han stod ensam kvar på scen. Tyst, med något ihopsjunken rygg. En ikon för alla dessa metalheads som under fyra timmar dansat som galna. Den senaste timmen till hans sista show. Och vilken show: Utan flörtande. Bara fyrverkerier, stabil reportoir och skicklighet.  Så de står alla där framför honom: Med händerna upp i luften och ylande sin kärlek. Han står där stilla. Han tittar först på läktarna, rad efter rad. Tiden går och tystnaden sprider sig. Händerna är kvar i luften, liksom han på scenen. Hans ögon går vidare över mosh piten, och kärleken tar inte slut. Han ler snett, men kan inte gå av scenen trots att all musik tystnade för en kvart sedan.

Det är ett farväl. Det värdigaste jag sett.

Sonen tog mig till Slayer, som inte är min kopp te men min sons luft och vatten. Då sonen annars är rädd för det mesta, och arg på resten så gläder jag åt det han älskar. Vilket främst är ankor och Slayer. Så som sällskap fick jag se denna väldigt buttra och aviga pojke förvandlas till något som han aldrig är: Som alla andra i rummet. Vilket i sig reagerade en glädje hos honom, så han hoppade upp och ner i stolen i takt til musiken. Levandegjord. Levadsglad. Vilket fick mig att gråta som ett barn, för stunder när han lever är få, vilket är en sorg jag lärt mig leva med. Hans känslouttryck är begränsade och kommer alltid vara, ty så är hans diagnos natur. Men igår, herregud igår: det var på alla nivåer värdigt

Kanske är jag bara mest trött på att alla är arga

Jag arbetar som mellanchef, vilket gör att många antigen skäller på eller klagar på saker som borde vara annorlunda (som jag måste fixa). Jag är en mamma som har barnen som inte kan vill ska och har en förmåga Att berätta allt om det som inte går för mig (som jag måste fixa). Jag är en människa också, av virrig karaktär, och jag missar saker ständigt: från sopkassar klarglömda i hallen till mammografitid. Och alla dessa misslyckanden och måsten ramlar på mig som ett berg:

Jag räcker inte.

En bra dag skakar jag av mig och tänker att det lilla ljus jag har ändock kan brinna klart. En dålig dag slås jag bara i magen:

Jag räcker inte.

För omvärlden är så arg så arg och min hud den ömmar. Varenda steg går om inte fel, så med väsentlig förbättringspotential.

Jag räcker inte.

Det borde räcka, är väl den arga tanke som landar. Att jag sliter mig blodig, och allt det god slitet borde premieras istället för att hitta fel. För de finns alltid, men fel bygger sällan grandiosa hus. Det gör de gnistrande saker som hår rätt. De lyfter mungiporna till näsvingarna och får en att vilja omfamna livet och göra mer.

Rätt.

Varför sitter jag här när allt liv är därborta

Den mellanminsta växer upp. Hon är 13 och brottas med absurda krav och lynnighet. Hon gör det förbannat väl, även om hon på vardaglig basis driver mig mot vansinne.

Nu har hon haft sin första kompis showdown, och slutade som utesluten och förkrossad. När hon stapplade in i skolan idag var moral och självkänsla igår, så jag bävade och bunkrade med glass och varma kramar. Men redan där på vägen mot bilen vid skoldagens slut såg jag det: Leendet hos någon som överlevt. För det gör hon, till och med går vidare och reder upp.

Så vi log och kramades och hade en miljon lättade samtal. Om finnar, musikaler, skinksås och kappor. Och då kom suckarna som ekar av mina gener:

– mamma, varför är jag här när allt är där?

Där är Broadway, för hon drömmer om roller som kräver självförtroende och förmåga som hon än inte har. Men drömmandet och letandet efter mer har bara börjat. Den där känslan att nästan kunna lukta sig till ett liv därborta, se att de möjligen må vara visst besvär men goddammit till och med att skita kan vara svårt ibland så varför sträva efter enkelt?

Hon blir bra. Vad som än händer.

Det är så kul att det går bra för din bror

Det går bra för min bror, på ett sätt som alla i byn kan se. Huset är nymålat och bilarna av senaste modell. Brodern jobbar hårt för sin framgång, och syns sällan hemma en vardagskväll. Vi är uppfostrade så, vi är av samma skrot och klen: slit hårt och vinn stort.

Jag får ständigt höra om denna fantastiske bror, sv människorna från förr och släkten som är kvar. Frågar de mig om hur jag har det så är det frågan ”Är du fortfarande kvar på Företaget?”. Och även om ett jakande svar på den frågan döljer ett antal promotions och ett världsomspännande nätverk av kollegor som kan intyga min förträfflighet, så blir det jakande svaret hos dem en bekräftelse att jag inte är som min bror.

Vilket jag inte är, även om vi är ohyggligt lika. Men han stannar, jag spankulerar nyfiket omkring på jakt efter mer. Han är kvar i byn, mig ser de blott då och då. Varvid ryktena om min förträfflighet aldrig kommer nå dem och alla avskriver mig som ett grått och mediokert blad.

Som min mattelärare, som inte kunde ge mig starka femmor nog och som grät av besvikelse när brodern kom i hennes klass och inte visade samma ohämmade törst efter kunskap. Hon minns nu honom, och skrockar belåtet att hennes elever går det bra för.

Och det är väl det jag söker.

Någon som ser det, och säger att det är bra jobbat. För jag jobbar hårt och gärna.

Kärlekslös

Föräldrar blir svårare med egen mognad och självständighet. Ingifta föräldrar är än svårare, då man inte får år av innött kärlek på köpet utan slängs in i en rå och rak familjeschargong.

Igår fick jag feedback. Fast de kallas inte så. Det kallas att hon bara berättar vad hon ser och känner. Men det som sägs kan jag känna är ett direkt underkännande av mig som människa. Det gör mig ledsen. Det gör mig arg.

Delar är befogat: ja, du ser något som just nu inte är enkelt.

Delar är dravel: För min lösning är inte att ändra mig och bli som du. Speciellt när den transformationen skulle få mig att våldta min personlighet och bli en myspysande bullbakande mamma.

Och det är här jag tror jag blir ledsnast. Jag har i hela mitt liv känt mig som att jag iklätts kvinnokläder men aldrig lyckats fulla ut all denna jävla förväntan på kvinnlighet. Jag är för lång, för dryg, för rak och för allt. Så som mamma är jag självklart då inte så mammig som jag borde. Jag borde sitta mer och fläta mina döttrars hår och jobba mindre. Jag borde lugna mer mig och jag borde inte kräva så mycket. Det är bara det att jag inte kan. Det gör mig troligtvis sämre än många, och det kan uppfattas som kallt och kärlekslöst. Men de flesta som kommer inom mina murar vet att jag älskar annorlunda, och min ömhet och kärlek är därmed obegränsad.

Så jag är ledsen. Till och med arg. Och jag lägger de starkaste av band på mig för att inte explodera, då min ilska är lika färgglad som min kärlek är kall och få människor klarar av den ilskan kan få hantera med relationen i behåll. Men jag har börjat dra det första strecket i sanden, hon har börjat passera en gräns.

Sova sött

Jag har slutat sova. Vilket i och för sig är en dålig vana jag hållt fast i från barndomen, men just nu går det troll i sömnen. Förr låg jag lätt vaken i timmar, avundsjuk på de som somnade innan de nuddade kudden, beaktande av livets alla farligheter och omöjligheter. Nu har jag lärt mig somna på ett hjälpligt manér, då kom den nya varianten: Vakna pigg som en lärka klockan tre och var helt oförmögen att somna om förrän klockan sex då du skall upp och jobba.

Det gör mig trött

Det gör att jag sökte hjälp.

För utan sömn brakar det åt helsike, och det gör det fort. Och mitt liv har ingen felmarginal utan allt går så fort, och är planerat så tajt att ett mänskligt haveri hade resulterat i systemkollaps. Så jag går till doktorn och pratar piller och flummig mindfullness.

Utan aromat eller sötningsmedel

Jag har en vän. Faktum är väl att jag har många om man vill hårklyva, men idag tänker jag just på henne. Hon har ett sätt som på många sätt är som en liten havsdoftande ljummen vind på en solbränd näsa som pustar på roslagsklipparna: Lätt. För vissa är så, lätta till sätt och maneer. Dock är hennes lätthet mer förknippad med att hennes tankar tar samma kringelikrogar och har samma dunkla gränder. Behagligt.

Just idag så sticker hennes bilder ut i mitt flöde. Ett flöde som jag mest försöker hålla till stickningar och matrecept, men där vänner emellanåt smyger igenom och upplyser om hat, klimatångest, valresultat och medelåldersproblem. Men där kommer hon: Med bilder på tanter hon sett över gatan och funderar över dess livsäventyr. Med en skugga som fångade hennes öga. SÅDANA människor behövs mkt mer. En som är naturlig mustig, utan aromat eller sötningsmedel, bara genom tid och vaken hjärna. En sådan  som nyfiket observerar och förtjusas. Som reflekterar och höjer mungipan i ett roat leende, utan att slå på stora trumman över hennes slutsatser

Så jag har en vän. Hon förtjusar.

En vän helt enkelt

Bildresultat för a friend at work

Efter att ha vaknat i en vecka med en bedövande oinspiration och värk i själen så försökte jag aktivt leta efter vad som gnager. Som alltid när jag ägnar mig åt reflektion så blir jag alltid häpen när svaret väl kommer: För det är så förbannat enkelt och tydligt.

Jag satt på ett möte, såsom jag oftast tillbringar mina dagar. Men just dessa dagar var jag vaksam hur jag reagerade och på vilka situationer. Med andra order tentaklerna var ute. Jag hade redan lagt märke till att samtalen med mina medarbetare ger energi, till och med när de är svåra. Jag hade märkt att jag blev lite orolig i själen när jag inte kom till en slutsats eller åtgärd efter ett möte, för jag gillar att saker händer. Men sen kom det där mötet, med min allra närmaste kollega och min chef. Och jag känner i mötet hur mina axlar är uppe vid ögonbrynen och hela mitt väsen är fylld av den frustrerade vankigheten som gör att jag bara vill fly landet. Kollegan pratar på om något som jag aktivt rått henne att inte prata om, och försökt nyansera då hon alltid pratar ur ett Vi-perspektiv som inkluderar mig utan att jag gett henne tillåtelse eller befogenhet. Då slår mig tanken: Det är hon. Hon, min kollega som tänker helt annorlunda än mig. Hon som aktivt pådyvlar sitt sätt på mig, ombedd. Hon som slår ifrån sig feedback.

Och så kom tanken: Hon tar energin, min energi.

Och med det kom tanken: Vem ger dig vänskapsenergin på jobbet?

Svaret var ingen.

Jag har talat om vänskap förr, och all dess förbannande svårighet att finna. Men jag har alltid förunnats med relationer på jobb som varit ärliga och vänskapliga och en ventil. Speciellt som ledare, eller iaf jag är så, att jag ger bort mkt av min energi till min grupp: För att vaka över dem och hjälpa dem vidare. Vilket gör att jag behöver energi in från någon för att inte helt tömmas. Jag har inte det här, vilket är en fullkomligt förskräcklig tanke. Men den är sann och ett misslyckande i sig. För även om jag vill gå i försvar och säga at det är en indikator för hur företaget fungerar, så har jag mitt ansvar att leta och finna.