Det där som alltid svartfärgar vardagen

Han hade gått en promenad idag. Frivilligt. Och bara det faktum att han gått ut är så stort, signifikant and underbart att jag borde yla mot himlen.

Han hade gått ut:

-Till ån, förtydligade han. För det är vackert där.

Varvid den första tvivlet väcks i mig, varvid det svartaste jämmermonstrer vaknar med oron: Planerar han för att dö?

Sådan är vardagen, ett tunt lager av lycka över en granitbädd av ångest. Han mår ju bra nu, bättre än någonsin men denna lycka är något som aldrig kommer vara självklart. Eller beständigt.

Annonser

Inte så bra som jag vill tro

Har föreläst idag.

Det gick åt pipsvängen.

Jag brukar tycka att jag är mer kunnig än andra, men idag går jag ifrån med en känsla av att vara fejk.

Jag skall inte göra mer föreläsningar. Faktiskt. Jag håller på att omvärdera mig som görare och underbarn. Faktum är att jag kommer satsa mer på mediokra prestationer och extraordinärt liv. Kalka det 40 års kris

Att vara sig själv 

Jag är just nu. Mig själv. Det är befriande, och det är som min mentor sa: som att köra en motor i det varvtal det är tänkt för. Sp jag stampar lite på tår, jag är lite för rak men jag är det med mitt hjärta och all min känsla för rättvisa. Jag köt. Det får gå som det gå.

Tyck om mig, ge mig tid och överös mig med kärlek

Jag ger. Jag pusslar. Jag pysslar om. Jag reder ut och beslutar. Jag lugnar.

Och likt en långsam pyspunka tar jag slut. Allt går till andra och kvar står jag med tusen saker att ordna och folk som tar mig för givet. Som ber om mackor medan jag sitter på toaletten. Som gnäller över rosa strumpor fast jag inte fått sova. Som tar fram mobilen fast jag sitter bredvid och är talbar.

Så nu är jag svältfödd. På uppmärksamhet, och det är kanske därför jag bloggar. Svältfödd på omtanke, en klapp på min värkande lekamen. Svältfödd på människor som trivs i mitt sällskap. Törstande efter uppskattning. 

Jag har ju allt. Egentligen. Men i en liten för stor sinuskurva.

Det blir inte alltid som jag tror, ofta blir det sämre

Hade en romantiserad bild att jag skulle ta ut familjen på allhelgonamiddag på resturang. Att vi välklädda skulle äta en god bit mat och skratta och skämta och ha fantastiskt trevligt.

Men.. klänningen passade ej, barnen vägrade äta maten, fyraåringen gick iväg i raseri då någon (jag) målat ett streck på fel ställe på teckningen, tioåringen kunde inte tänka sig sämre idé än att se en film ihop efteråt och inget barn kunde sig tänka minsta bit av den gigantiska efterrättsbuffen. 

Efter två timmar av gnissel tog jag mitt plattångade hår till kassan och betalade. Den skäggiga lurken frågade då käckt:

– Jaså, nu orkar de inte mer?

Varvid jag ärligt medger:

– JAG orkar inte mer

Då ler han medkännande och säger:

– Det är skönt att höra att inte bara min familj är så.

Det är kanske skönt, det kanske till och med är så här för alla men just nu söker jag desperat efter ett tillfälle där folk är nöjda och glada av att vara med mig.

Stickning och saktfärdig 

Jag har gått i vinterdvala och allmän suckande fas. Kroppen är knarrande och gör ont och vill inte på minsta sätt slå världen med häpnad. Kroppen vill ha yllesockor och te, och somna till Barnmorskorna på East end. Det sistnämnda är det bästa i livet just nu. Som en söt karamell av lugn o stilla underhållning med kärlek och fina stickade tröjor . Så fina tröjor att min lilla mössa kanske blir en polotröja, och alla de där restgarnerna måste kanske få en form av en galen fair isle pullover åt mig. Så får det nog bli. 

Mörker

Jag vaknar med känslan att det kan inte vara sant. På sämsta sätt.  Det är mörkt, kallt och nattens timmar kan inte dämpa den vrålande sömnhunger som bor i mig. 

Ett halvår till, av becksvärta och blöta strumpor.

Tacksamhet och en oändlig rädsla för döden

Jag har fått mitt kaffe, det för dyra italienska bryggt med mockabryggaeen som bara är min. En sådan början tenderar att göra själen mjuk, och då jag lufsar i flanellpyjamas så blir jag lenare än tiramisu. Katterna flyttar sig närmre för att fånga värme efter nattens äventyr och den lilla tjejen har redan uppvisning och högläsning.

Här finns inga fel.

Jag skulle kunna sucka om att jag vill ha ett renoverat badrum eller större kök, men faktum är att det bara girigt. Jag kan inte ha det mycket bättre, så varför jaga perfektion? Jag är varm, trygg, älskad och har en vardag som överraskar mig. Det är så ej rosaskimrande som det framställs på film, i verkligheten är det mer brokigt men ack så glasklart.

Och det skrämmer skiten ur mig. 

Tänk om jag förlorar allt detta? Hur andas jag då? Tänk om jag slutar andas, upphör att existera? Vad händer då med alla, vad missar jag, hur saknas jag, vem bär mina minnen i hjärtat? Så kommer paniken, den vildaste och mest oresonliga.

Låt mig aldrig dö.

Bubbelpool och vegetariskt 

Ingen läser bloggar längre blev jag tillsagd och på sätt och vis andas jag ut. Ety då kan texterna vara så navelskådande och fiberklitorra utan att det påverkar andras bild av mig. Min bild är redan klar, även om jag gärna putsar på den med åren.

Jag mår bra idag. Särdeles bra, till och med och som vanligt är orsaken enkel: Vegetarisk mat. Det här med kött är inte min kropps grej. Att tanka med halloumi och matvete gör ju att lilltantens motor spinner och humöret kommer liksom utfisande. Så jag mår bra. Vill saker. Gör saker. Vilar. Det är sånt jag inte gör annars, förutom görandet som är konstant men kanske lite mindre frustrerat och desperat som välmående.

Jag mår så bra att jag tog mig till allmän plats med min numer rätt håriga son. Vi badade bubbelpool och åkte vatten rutchkana. Fantastiskt bra för humöret, även om drömmen hade varit ett badhus utan alla andra som skvätter och tjoar. Generellt så vill jag inte att okända människor stör något av mina sinnen. Vilket får mig att tro att jag slutar som mormor,  lite folkskygg i basker men som satt och tittade på andra människor. ”För jag orkar inte prata med dem, de ger mig inget”.

Och jag vill ha.

Massvis vill jag ha. 

Om jag skall möda mig att släppa in.

Jag vill ha omtanke, ärlighet, råa skämt, dumheter, betänkligheter, politiska samtal, känslor och lojalitet. Och troligtvis mer.