Om potential och all världens orimlighet att försöka uppnå den

Vet Ni vad? Jag är rätt trevlig, till och med sympatisk när sydvindar blåser. Jag är stark, kan mycket och är dessutom begåvat med ett sinne för rättvis och jämlik behandling av individer. Ett praktexemplar!!

Problemet är väl att jag försummar allt jag kunde vara. Jag kunde vara en vån och en social begivenhet. I am not. Jag är stel som Johnny Lee Millers Sherlock och ser långt mer välbehag av soffasovande efter jobb än kreativa gallerimingel. Hela mitt fabulösa jag drunknar i drömmar om kladdiga makaroner och sömn.

Borde jag mer?

Borde jag inte försöka iaf? Samtala, socialisera och leka normal. Borde jag äntligen vara där, där de alla pekat att jag borde komma att vara?

Annonser

Idag är det minusgrader och is, trots att våren borde nalkas. Tonåringarna snarkar och äter upp allt bröd, de yngre halvsnorar och godislängtar. Jag hoppades på trädgårstök, men får överleva på mat och stickning. Allt är precis som vanligt. Vilket kan vara nog så frustrerande när man vill ha stordåd. Så jag bokade lunchdejt med min finaste man och förgyller onsdagen. Sedan skiter jag i allt

Bestämma sig

Ännu en helg som varit bra, men jag är bortom trötthet ändå. Nu funderar jag alltmer på vad jag känner och behöver, försöker få rätt på intryck och viljor som bara är mina. Efter ett år där jag bara balanserat på gränsen för att lyckas på ett nytt jobb så är jag nu… trött och redo.

Trött för att det här året har varit dränerande. Även om stressen är en fjärdedel från mitt förra jobb, så är ansvaret större här. Dessutom är det hårdare tag, mindre förlåtande och väldigt mycket mer politik. Det dränerar på energi. I perioder har jag övervägt att bara fly och erkänna satsningen misslyckad, men sedan kommer kvittona: Jag gör ju faktiskt det här bra!! Och så blir jag pigg och orkar lite till.

Redo för att jag tog detta jobb för att växa, och jag har vuxit. Saker har ramlat på plats, jag har sett nya brister och fantastiska styrkor. Men vad är nu nästa steg, frågar jag mig själv och min chef gör likaväl. Jag vill fortfarande slå världen med häpnad, jag vill fortfarande ta över allt. Frågan är vad jag orkar, och vad min familj orkar. Och vad är egentligen att slå världen med häpnad.

Ånglok

Jag ser gärna till att andra mår bra, även om det är på min bekostnad. Jag kan offra tid och slit för att visa att jag är hängiven en relation. Detta är ett beteende som vittnar om extrem lojalitet, men också om ren dumhet.

Jag ångar liksom på för det goda, utan att se att ångandet jag gör skapar djupa sår eller att mina egna axlar såras av det tunga oket som jag frivilligt tar. Jag ångar på utan att prata om det, eller hur jag mår.

Igår så pratade jag. Det var jobbigt och kändes på många sätt löjligt att ta upp. Men jag måste sluta vara jag på vissa sätt. Jag måste sluta ånga på och hoppas på det bästa. Jag måste våga fråga om folk verkligen vill att jag hjälper dem. Jag måste våga be om hjälp om jag slits. Jag måste våga ta mer plats som person utanför arbetet.

Värdeskapande återhämtning

Jag har suttit i en hörna av soffan de senaste åren: stickat, glott på tv och emellanåt druckit ett glas vin. Den hörnan har varit min madrasserade hörna mot världen: Där ingen prestige, måsten eller politik når mig. Min återhämtning från en vardag där att stanna upp aldrig varit ett alternativ.

Nu kontemplerar jag om jag behöver något mer. Något mer som ger verklig återhämtning, då min soffa endast ger den snabba nödlandning för att sedan återvända i samma skick. När återhämtar jag mig? Hur? Svår fråga, då jag med min dubbelnatur kräver mkt tid som är ingenting och bara familjeljud. Liksom jag kräver samtal, upptåg och lustiga hattar. Balansen däremellan är svår men jag har blivit bättre med åren. Dessutom ärligare mot min omgivning, och erkänner att även om jag gillar deras sällskap, så är der inte är något jag vill ha på heltid.

Dock tror jag att jag behöver mer sällskap just nu. Eller fel: Jag behöver intryck!! Jag behöver förvånas! Ifrågasättas! Talas omkull! Tala omkull! Och allt det göra inte ifrån min lilla insuttna hörna i soffan.

Ms Over acheiver

Vaknade inatt med adrenalin i blodet och andan i halsen över saker jag glömt eller felvärderar. Det är inte bra, faktum är att det är en klassisk varningssignal men också något som sker ibland. Jag har hitintills aldrig gjort illa mig själv genom att gå in i väggen trots att jag lever i högre tempo än många. Och gillar tempot… att skruva ner till yogamindfullnesssnigelfart funkar inte för alla. Speciellt inte mig, vilket min mamma brottas med att förstå. Eller läs hon fördömer det.

Så jag vaknade jagade, och efter jag rett ut mina akuta tankenötter så slår mig insikten:

Jag är så rädd för att inte räcka till eller framstå som inkompetent att jag slår knut på mig för att framstå som fantastisk.

Men

Jag är ju fantastisk även om jag inte räcker till. Även om jag helst inte medger just det, då jag vill att handlingar eller andra skall tala om mitt värde för omvärlden. Men faktum är att jag måste vända på den inställningen .. annars drivs jag på dålig bensin.

Konflikt

Jag har svårt att ta kritik. Säger någon mig.

Jag vet inte. Jag vet att jag sällan tar saker utan ett samtal, eller diskussion eller till och med konflikt. För att jag har svårt att bara ta ett ord och lyssna på det, utan vill gärna prata det sönder och samman för att förstå vad som verkligen avses.

Det gör väl att jag inte bara tar emot. Utan ifrågasätter. Eller frågar. Jag tänker inte ens på det då jag ser livet som ett livslångt samtal för att förstå varandra så gott som möjligt. Men att troligtvis behövs ett livslångt samtal till för att säkerställa att så är fallet.

Så jag är ledsen. Ty jag söker ej konflikt och jag vill ej uppfattas som en som ej lyssnar. Men är det ändå.

En fredagskväll i en annan sömnig ort på slätten

Middagen har trollats ihop med oinspiration och rester av ost. Det blev något så kallat mexikanskt och åts med jämngod lust av husets innevånare. Ute ligger rester av snö, och grannens larm yler. inget av dem är något jag kan påverka. Snön är liksom en naturlig del av livet i norr, och larmet lär ljuda så länge grannen fortsätter att prylskryta med blanka föremål och Ferraris på uppfarten.

Jag är trött. Som alltid nuförtiden. På riktigt. Jag har varit en tom på inspiration, hoppsan och trallala på evigheter och jag har försatt mig i situationen själv. Jag valde att satsa lite på karriär, men att satsa lite är något jag sällan gör så jag valde istället att satsa så jag kräks och nu har jag jobbat jobbat jobbat och jag ber mest till de flesta gudar att det var ett klokt val och att min kära man står ut med mig. Ty jag har inte varit Mig. Jag har å andra sidan lärt mig massvis och kanske växt på ett sätt jag uppskattar om ett år. Men nu mitt i det? Fuck that, jag uppskattar inget av detta – Ge mig en drink och ett dunbolster.

Så är läget. Mkt. Är läget.

Må bra

Jag har legat stilla i tre dagar, eller varit utslagen. Det som började som ledvärk överallt och en överjävlig trötthet, slutade som feber och allmänt ifrågasättande av livet?

Är jag lycklig?

Vad hade hänt om den så kallade bubblan de kallar karriär brister? Börjar jag om, eller skalar jag av?

Nu mår jag bättre, och luktar tant enligt maken. Jag antar att det är goda tecken. Precis som det faktum att jag tänkt. Jag är inte klar men det är jag sällan

Vi funderar på att byta ringar, han och jag. För fem år sedan smög vi ju iväg, bara vi och gifte oss till allas förvåning. Men det var logiskt, och att byta ringar från silver till guld nu när vi landat in med hus och barn känns också logiskt. Men stort. Och det som var himlastormande förälskelse då är mer stilla balans nu. Men logiskt.

Så jag tänker. På livet kärleken och döden. Extremt melodramatiskt. Som jag.