Oro

Min son ville dö. inte bara lite. Han ville dö på alla sätt, då allt var hopplöst och skrämmande och inga utvägar fanns. Han ville dö, och grät för att han inte kunde det då det skulle göra mig ledsen. Det har gett ett hål i mitt hjärta som aldrig går att laga, och för det finns det tårar som jag aldrig kommer kunna börja gråta utan att kunna sluta.

Min son var rädd. Inte bara lite. Han var rädd för sin egen skugga, och även min. Så rädd att gå på toaletten och höra våra ljud var som att hålla föredrag för ett fullsatt hus är för många. Han var rädd för minsta ljud, då det skar mot hans öron, skapade kaos, skapade oro om vad som skulle kunna hända. Det har gett mig en oro för honom som aldrig kommer gå över.

Det har gått fyra år nu. Han börjar må bra. Jag har inte gråtit än, men jag har gått upp 29 kg. Det har gått fyra år, och idag satt vi och talade med skolan om hur vi skall reda ut det här med kunskapskrav vilket har varit av underordnad betydelse. Så nu när allt är bättre och i närheten av normal kommer nästa kalldusch: Hur går det med grundskolekompetens. Skolan flaggar att det inte finns utrymme för honom. Vad är då alternativen? Särskola? För evig utfrysning från samhället?

Jag är ledsen och orolig idag. Ledsen, även om jag visste om att detta kunde hända så är jag aldrig beredd på all denna verklighet. Det känns som jag parerar knytlävslag från livet. Dansar fram mellan möghögar. Och jag gör det oftast med en neutralt leende, upskattar de fina sakerna jag ser medan livet fortsätter att presentera nya ”utmaningar”.

Jag hade behövt gråta. Säger de flesta. Säger jag. Men jag kan inte, har aldrig kunnat. Jag biter alltid ihop.

Annonser

Jag balanserar mellan äkta och censur 

Hej

Jag har just gått med i Viktväktarna. Sånt jag vanligtvis kallar trams, men då det sk viktproblemet skenade och jag har en akut tädsla för att dö så…. jag bestämde mig för att leva. Började äta rätt, är hungrig jämt. Började springa, mådde bättre. Började återfå den där gamla jävla hungern efter allt elller mer.

Sådant är läget. Jag rasar i kilon och drömmer om allt inklusive pensionering.

Jag tar mig igenom . 

Rör sig, rör mig

Det är semester. Det regnar. Det gör inget, för jag gör inget. Förutom att röra mig äntligen. Jag har tagit Maraton-Maries råd och följer nitiskt ett löpprogram. Ty löpning kommer aldrig, aldrig bli roligt. Men att alltid ha roligt är liksom inte värt att bli ännu mer päronformad och ännu mer trolig kandidat för hjärtinfarkt. Så jag springer och hatar det men springer för att min kalender kräver det. Gör de etapper som den ber mig om, utan all form av egna val eller kreativitet. Jag gör det som måste. I övrigt gör jag inget. Förutom en pärlplatta och stickning.

Lackmus

En gång i tiden, läs alltid, var jag medberoende. Det gör att jag känner minsta känsla från andra på varje kvadrarmillimeter av min hud. Varenda osagt argt ord ristar revor i mitt hjärta. Varje tillbakahållen tår drar ut allt luft ur min mage. Med andra ord, alla era känslor färgar min tillvaro. Det är dränerande.

Speciellt i tysta konflikter i jobb och hem, där folk tassar artigt för att förhindra storgräl så får jag andnöd och migrän. Det är troligtvis därför jag pratar sönder allt, så att jag slipper känna det. För jag känner så väl. Känner med hela min själ.

Det gör mig empatisk och att jag uppfattas som jag förstår er, men vem förstår mig när jag sprängs av era intryck. Jag förstår det bättre med åren men jag hat fortfarande svårt att uttrycka det.

Ni andra tar mycket av mig.

Det är oftast ok.

Men ibland vill jag vara den som får ligga ihoprullad i ett knä och låter någon ta boet alla världens tårar som ligger som ett berg på mina axlar.

Det ordnar sig aldrig. Jag ordnar det.

Jag är född på en bondgård, och är så jordnära man kan. Jag är utsikten i klipphällar och tallskoge. Jag är hård och seg, och jag klarar nästan allt. Framförallt har jag fått en inställning att inget ordnar sig magiskt och automatiskt. Det enda sättet saker löser sig är om JAG ordnar det genom att bita ihop och jobba mig igenom möget. Då ordnar det sig oftast det till det bättre.
Så jag blir lite stum när jag möter människor som bara ställer sig rätt upp och ner och väntar på att andra ska lösas det åt dem. En slags prinsessan i tornet attityd som jag inte förstår. På stora företaget ser jag det en hel del: människor som sätter sig ner för att de anser att de skall bli bättre serverade. Där jag hade önskat att de i alla fall började.

För inget ordnar sig eller kommer gratis. Någonsin.

Jobba för det istället.

Vänskap eller brist på den

Jag har få vänner för att vara häpnadsväckande social, eller precis som förväntat då jag är asocial och lite skum och allmänt inte orkar vedertagna oskrivna regler om umgängeshyfs. Jag har få oavsett, och jag sörjer det. Liksom jag faktiskt stör mig på de jag har likaväl och funderar på om inte ett liv utan måsten i umgänge hade varit enklare.

Jag har en riktig vän som jag haft de senaste 20 åren. Hon är rak och smart, och hoppar över artigheter och nonsens som jag ändå inte riktigt klarar av. Hon är en pärla och jag mår nästan alltid bra av att se henne. Förutom, att sedan hon gick in i väggen har hon börjat tillskriva mig stress och behov som jag inte har. Faktum är hon tillskriver det i den grad att hon skäller på mig. ”Du måste ta egentid”. ”Du ser sönderstressad ut”. ”Du måste …”. Och jag stänger av. Vilket är livsfarligt för hon brukar vara den som kan se igenom hur jag mår och peka mig rätt. Men pekar hon fel och jag vägrar ens lyssna på allt kategoriskt…

Så jag är lite arg. Försöker framföra kritiken snällt. Påtala att inte alla deömmmer att åka iväg tvåveckors själv på spa. Tvärtom, för mig med resor måsten och beslut är frid i ett lugn och tystnad bland de jag litar på och älskar. Att faktiskt inte göra något medan jag hör att barnen stojar är bättre än en middag på fin resturang. Sedan är det självklart en sanning med modifikation, för hon som är jag kräver stadsprimenader, lata luncher, museum, gamla upptåg och varmare länder. Men inte som standardåterhämtning.

Samtidigt som jag är rädd att förlora  en av de få vänner jag har. Är detta mitt öde: att gå ensam genom livet utan någon som överraskar och firar födelsedagar eller bjuder in på roseaftnar. Eller som lyssnar tålmodigt när gråten över att allt för mycket spricker fram genom de sköra skarvarn. Jag avundas alla dessa som tycks bara ramla in o vänskap och sedan fyller sitt liv med ständiga middagar och spontana middagar. Men jag är för svår för sånt har livet bevisat, och de som fastnar för mig har en annan lunk. 

Så idag ska vi på försoningslunch. Förhoppningsvis löser det sig.

10000 

Där vid grannens vita uthus står kvarterets största björk och en skräpig gullregnsbuske. Det är möghörner i min trädgård, där jag har en tydlig vision om en terasserad örträdgård framför en spaljé med djupröda klätterrosor. Men då måste möget bort först samt björken och busken måste elimineras. Det kostar 10 000. Det har inte jag. Jag har bara drömmar som stannar som idéer pga tid- och pengabristen.  Det gör mig lite ledsen här i hängmattan, även om jag försöker att tänka att det kanske löser sig till nästa år.

Presemesterlunk

Det är sommar utan sol, vilket jag på sätt och vis gillar. Hettan gör att jag försmäktar och drabbas av tankestillestånd och överdrivna svettningar, vilket inte direkt går i linje med den relativa värdighet som jag söker. Men efter ha badat i vilda vågor i Medelhavet så saknar den lilla badfröken i mig salta dopp och det är lite för kallt för sådana dessa dagar.

Det är sommar och grått, och jag återfinns mest i växthuset eller i soffan under en yllefilt. Utanför mitt vardagsrumsfönster så ser jag den glamorösa utsikten av grannens gröna och fågelskitsbefläckade tak. Inte det jag hade önskat, men en god kompromiss och stabil vardag. Lite som mitt liv. Inte så mkt umff som min idealbild föreskriver, men samtidigt behagligt lugnt vilket gör att jag klarar av drama i perioder på ett annat sätt. Men det hade ju varit förbaskat värdigt med en liten punchveranda, eller lite närmare till havet, eller fler äventyrsfyllda weekends i exotiska länder., eller fler vänner som ramlade in, eller mer välstädat. Eller något. Jag kommer väl alltid söka mer, jag kommer aldrig vara nöjd och jag kommer alltid fråga varför.

Jag har två veckor kvar till semester. Jag längtar.