Fläng

Min mamma oroar sig alltid för mig, och förmanar att man minsann skall ta det lugnt och att man skall planera för fritid. Vilket jag gör. Men på annat sätt än hon är van vid och därmed så möter det ej hennes krav ellr förväntning så att hennes slutsats blir att jag aldrig har det gott nog. 

En förbannat tråkig slutsats.

En fullkomligt drönerande slutsats.

Då det spelar liksom ingen roll vad jag gör, hur klokt jag än väljer för mitt liv och förutsättningar, så platsar jag inte i hennes mall. Ty det gör jag inte… jag har dubbelt så många barn, jag har chefsansvar i ett multinationellt företag, jagvhar barn med diagnos och en skilsmässa i mitt fat. I hennes fat låg endast två barn med samma man och en deltidstjänst i sjukvården när jag och brorsan var över tio. 

Men då hon brände ut sig så vet hon bättre. Säger hon.

Jag säger att jag varit närheten av väggen en gång. När jag var 28. Efter det har jag lärt mig gränser. Ja, mitt liv är fyllt til bredd men det är pga aktiva val. Jag städar å andra sidan mindre än genomsnittet och är nöjd med det.

Jag får kanske lära mig. Att svälja och le. När hon kommer med sina förmaningar:

– Oj vad du flänger! Skall du inte ta det lugnt snart?

Och inte svara ärligt: Nej.

Annonser

Ett rejält stycke

Jag har nu gått 11 kg. Signifikant siffra, men också en siffra som just nu står still. Plus att jag brottas med efterlevnad av kostvanor för att kunna fortsätta viktresan dit jag vill.

 För jag är inte nöjd här. 

Jag ryser fortfarande av obehag när jag ser mig i spegeln: Den där runda damen passar inte med den livliga och långa spjuvern jag känner mig som. Och då är det bara ett val: Fortsätta! Fortsätta med keso och morötter istället för vin och chevre. Fortsätta springa, eller kanske snarare återta löpning efter sjukdomssvackan.
Jag hatar att banta. Det gör vardagen en mer kartonglik och smaklöst beige. Det är brist på avsteg och militär disciplin, och så lär det vara ett år till innan jag kan lära mig hur man håller en vikt resten av livet.

Å andra sidan hatar jag denna överviktigast. Att aldrig hitta kläder. Att aldrig vara den som folk tittar uppskattande på, utan är den som ses igenom på flygplatsens rullband till fördel av de väldoftande och slanka damerna i tajta jeans.

Jag får slita på. Önska mig lycka 

Dansk tv, franska drömmar

I kroppen rasar pms som gör mig arg och kränkt. Runtom mig dansar mög och motgångar och oputsade fönster. Jag har nu haft tre veckor utan helg pga sjukdom och omständigheter så att vardagen har hålla mig i ett järngrepp i en dryg månad med mera tvätt disk shopping.

Det är mycket för lite glamour.

Oro

Min son ville dö. inte bara lite. Han ville dö på alla sätt, då allt var hopplöst och skrämmande och inga utvägar fanns. Han ville dö, och grät för att han inte kunde det då det skulle göra mig ledsen. Det har gett ett hål i mitt hjärta som aldrig går att laga, och för det finns det tårar som jag aldrig kommer kunna börja gråta utan att kunna sluta.

Min son var rädd. Inte bara lite. Han var rädd för sin egen skugga, och även min. Så rädd att gå på toaletten och höra våra ljud var som att hålla föredrag för ett fullsatt hus är för många. Han var rädd för minsta ljud, då det skar mot hans öron, skapade kaos, skapade oro om vad som skulle kunna hända. Det har gett mig en oro för honom som aldrig kommer gå över.

Det har gått fyra år nu. Han börjar må bra. Jag har inte gråtit än, men jag har gått upp 29 kg. Det har gått fyra år, och idag satt vi och talade med skolan om hur vi skall reda ut det här med kunskapskrav vilket har varit av underordnad betydelse. Så nu när allt är bättre och i närheten av normal kommer nästa kalldusch: Hur går det med grundskolekompetens. Skolan flaggar att det inte finns utrymme för honom. Vad är då alternativen? Särskola? För evig utfrysning från samhället?

Jag är ledsen och orolig idag. Ledsen, även om jag visste om att detta kunde hända så är jag aldrig beredd på all denna verklighet. Det känns som jag parerar knytlävslag från livet. Dansar fram mellan möghögar. Och jag gör det oftast med en neutralt leende, upskattar de fina sakerna jag ser medan livet fortsätter att presentera nya ”utmaningar”.

Jag hade behövt gråta. Säger de flesta. Säger jag. Men jag kan inte, har aldrig kunnat. Jag biter alltid ihop.

Jag balanserar mellan äkta och censur 

Hej

Jag har just gått med i Viktväktarna. Sånt jag vanligtvis kallar trams, men då det sk viktproblemet skenade och jag har en akut tädsla för att dö så…. jag bestämde mig för att leva. Började äta rätt, är hungrig jämt. Började springa, mådde bättre. Började återfå den där gamla jävla hungern efter allt elller mer.

Sådant är läget. Jag rasar i kilon och drömmer om allt inklusive pensionering.

Jag tar mig igenom . 

Rör sig, rör mig

Det är semester. Det regnar. Det gör inget, för jag gör inget. Förutom att röra mig äntligen. Jag har tagit Maraton-Maries råd och följer nitiskt ett löpprogram. Ty löpning kommer aldrig, aldrig bli roligt. Men att alltid ha roligt är liksom inte värt att bli ännu mer päronformad och ännu mer trolig kandidat för hjärtinfarkt. Så jag springer och hatar det men springer för att min kalender kräver det. Gör de etapper som den ber mig om, utan all form av egna val eller kreativitet. Jag gör det som måste. I övrigt gör jag inget. Förutom en pärlplatta och stickning.

Lackmus

En gång i tiden, läs alltid, var jag medberoende. Det gör att jag känner minsta känsla från andra på varje kvadrarmillimeter av min hud. Varenda osagt argt ord ristar revor i mitt hjärta. Varje tillbakahållen tår drar ut allt luft ur min mage. Med andra ord, alla era känslor färgar min tillvaro. Det är dränerande.

Speciellt i tysta konflikter i jobb och hem, där folk tassar artigt för att förhindra storgräl så får jag andnöd och migrän. Det är troligtvis därför jag pratar sönder allt, så att jag slipper känna det. För jag känner så väl. Känner med hela min själ.

Det gör mig empatisk och att jag uppfattas som jag förstår er, men vem förstår mig när jag sprängs av era intryck. Jag förstår det bättre med åren men jag hat fortfarande svårt att uttrycka det.

Ni andra tar mycket av mig.

Det är oftast ok.

Men ibland vill jag vara den som får ligga ihoprullad i ett knä och låter någon ta boet alla världens tårar som ligger som ett berg på mina axlar.

Det ordnar sig aldrig. Jag ordnar det.

Jag är född på en bondgård, och är så jordnära man kan. Jag är utsikten i klipphällar och tallskoge. Jag är hård och seg, och jag klarar nästan allt. Framförallt har jag fått en inställning att inget ordnar sig magiskt och automatiskt. Det enda sättet saker löser sig är om JAG ordnar det genom att bita ihop och jobba mig igenom möget. Då ordnar det sig oftast det till det bättre.
Så jag blir lite stum när jag möter människor som bara ställer sig rätt upp och ner och väntar på att andra ska lösas det åt dem. En slags prinsessan i tornet attityd som jag inte förstår. På stora företaget ser jag det en hel del: människor som sätter sig ner för att de anser att de skall bli bättre serverade. Där jag hade önskat att de i alla fall började.

För inget ordnar sig eller kommer gratis. Någonsin.

Jobba för det istället.

Vänskap eller brist på den

Jag har få vänner för att vara häpnadsväckande social, eller precis som förväntat då jag är asocial och lite skum och allmänt inte orkar vedertagna oskrivna regler om umgängeshyfs. Jag har få oavsett, och jag sörjer det. Liksom jag faktiskt stör mig på de jag har likaväl och funderar på om inte ett liv utan måsten i umgänge hade varit enklare.

Jag har en riktig vän som jag haft de senaste 20 åren. Hon är rak och smart, och hoppar över artigheter och nonsens som jag ändå inte riktigt klarar av. Hon är en pärla och jag mår nästan alltid bra av att se henne. Förutom, att sedan hon gick in i väggen har hon börjat tillskriva mig stress och behov som jag inte har. Faktum är hon tillskriver det i den grad att hon skäller på mig. ”Du måste ta egentid”. ”Du ser sönderstressad ut”. ”Du måste …”. Och jag stänger av. Vilket är livsfarligt för hon brukar vara den som kan se igenom hur jag mår och peka mig rätt. Men pekar hon fel och jag vägrar ens lyssna på allt kategoriskt…

Så jag är lite arg. Försöker framföra kritiken snällt. Påtala att inte alla deömmmer att åka iväg tvåveckors själv på spa. Tvärtom, för mig med resor måsten och beslut är frid i ett lugn och tystnad bland de jag litar på och älskar. Att faktiskt inte göra något medan jag hör att barnen stojar är bättre än en middag på fin resturang. Sedan är det självklart en sanning med modifikation, för hon som är jag kräver stadsprimenader, lata luncher, museum, gamla upptåg och varmare länder. Men inte som standardåterhämtning.

Samtidigt som jag är rädd att förlora  en av de få vänner jag har. Är detta mitt öde: att gå ensam genom livet utan någon som överraskar och firar födelsedagar eller bjuder in på roseaftnar. Eller som lyssnar tålmodigt när gråten över att allt för mycket spricker fram genom de sköra skarvarn. Jag avundas alla dessa som tycks bara ramla in o vänskap och sedan fyller sitt liv med ständiga middagar och spontana middagar. Men jag är för svår för sånt har livet bevisat, och de som fastnar för mig har en annan lunk. 

Så idag ska vi på försoningslunch. Förhoppningsvis löser det sig.