Förmaningar

I den stora livsmedelsaffären rullar de största vagnarna, styrda av hålögda medelålders som söker klipp för veckoshoppingen. Sådana som mig, med välorganiserade listor för att supporters veckomenyn. Vi har sällskap av några lyckliga hipsters som klarar sig med korg, och som blänger förmanande om vi tar oekologiska alternativ. Jag muttrar inte ens inombords åt sådana blickar längre, ty jag vet att mina få kompromisser gör att min vardag går ihop.

I butiken såg jag idag ett par, och som alltid kan jag inte låta bli att följa och observera för att dofta mig till deras historia. Det första jag ser henne, vilket nog inte alla hade gjort för hon hade alla attribut av osynlighet. En oansenlighet som på alla sätt strävade att inte vara til besvär, till den grad att hon var helt tyst under hela inköpsrunda.. Vilket var i kraftig kontrast till hennes partner, som var arg och högljudd. Arg för att avokadon var hård, potatisen för dyr, att hon rullade vagnen för långSamt, at flintasteken var slut, arr barnfamiljer tillät barn att dricka saft , att medföljande barn till andra medshoppare skrek. Han var så arg och blev rödare för varje minut, som om livet straffade honom genom att inte dansa efter hans pipor. 

Jag lyssnade på den arge mannens förmaningar, och önskade att den tysta kvinnan insåg att hon förtjänar något trevligare än en tillvaro där varje minut är en klagan på henne eller/och tillvaron. Jag önskar att den arge mannen bara kunde vara tyst, men då är jag också en sån som förmanar.

Jag gillar inte förmaningar. Faktum är att de dödar lite av mitt väsen och min livskraft. Som oljespill  i Mexikanska Golfen. Jag gillar inte att se det svarta i svart som startpunkt. Jag väljer att leta bra. Jag väljer att svänga med rumpan till Ed Sheeran istället för att gnälla att det är för hög volym. Ty även om det är radiosmörja, så är det catchy och lättsmält pop är fortfarande mer behagligt än att lyssna på klagooljud.

Förmana inte mig. Aldrig.

Annonser

Gräsmattesvettigt perspektiv

En gång för länge sedan bodde jag i ett kvarter där ljuden av koltrastkvitter dränktes av nyseparerade singelmammors gråt på balkongen. Som allt det vackra i strandförorten var en tunn fasad till Norén-misär. Jag tänker sällan på det, men det kom till mig när jag låg i hängmattan igår och lyssnade på koltrasten och barnens tjut i studsmattan. Det är bättre nu, även om livet inte är optimalt.

Nu sitter jag täckt av knott och svett. Nöjd som bara kroppsarbete kan ge. Känslan av att förtjäna dekadensen. Som troligtvis inte kommer vara överdådig pga ekonomin, men den kommer vara min.

Ojämn

Jag har aldrig förstått lagom, även om jag låtsas. Jag är en duktig flicka som tror bäst, störst och vackrast och känner mig därmed i all min strävan som lort däremellan mina försök att slå världen med häpnad.

Idag är jag kung är fucking allt. Shiny pants, good Hair and flawless result. I am good, borderline briljant. Min omgivning kallar detta odräglighet. Jag vet intevad jag kallar det, jo kanske lön för mödan.

Jag har alltid svängt mellan dessa lägen av frustration och galna vinstdanser. Det sägs inte vara sunt, men jag vet inget annat sätt. Jag har för mkt som bara måste göras. Jag måste höras. Som en rabiat terrier. Eller naturlig ledare och förändringsagent.

Skit samma.

Idag är bra. Ljuvligt bra. Kom lek i skuggan.

Uuuuuöööööö

Jag tror att jag är snäll. Jag strävar iaf efter det, så länge det inte krockar min djupt egoistiska ådra. Jag gör val som jag genuint kan leva med konsekvenser av. Jag gör inte hoppsan och ojsan det ordnar sig, då jag anser det är genuint respektlöst mot omgivningen.Detta gör mig god,anser jag.

Karma thinks otherwise…

Jag har på grund av,eller trots, ovanstående mänskliga bas lämnats bakshögar av tillvaro. Jag sliter och får skäll. Jag går fina titlar och lön, men har ex från andra planeter och vardagslogistik som skulle gå lattesippamde bortskämda rövhattslyxföräldrar att gå i verkliga väggen för. Jag har aldrig lyxen att stanna eller sluta. Det sliter.

Igår slog karma till igen: mannen får inte a-kassa. Det suger. Det finns inget att göra. Bara fortsätta. Och le.

Rensa ogräs

När jag körde idag mot jobb så kände jag att jag vill inte detta mer. Jag vill inte vara den som ständigt står med kriser och omöjliga situationer. Jag vill inte vara den som medlar och trollar med knäna. Jag vill inte vara chef.

Det kanske är en reaktion, då just nu är det rörigt. Det kanske är en reaktion, då utveckling av team och att nå resultat fortfarande det bästa jag vet och det jag gör bäst.

Men just nu tar det mer än ger. Vilket är mitt problem och den enda lösning jag ser är att rensa ogräs och sticka. Knappast den långsiktiga lösningen, men min lösning.

Oftast välkommen

Man må säga mycket mig om och mitt hem, men min dörr är oftast poem. Inte för ytliga prat och måsten, men du är välkommen att grilla fisk i min röra.

Jag gillat det. En avslappnad känsla, och ett gammalt äppelträd. Mer behövs inte.

Jag orkar oftast inte ringa eller göra artighetsvisiter, men vinner du över du mig har du alltid tillgång till mig och mitt hem. Jag älskar så. Kräset, men med hela kroppen och själen. Dom en dumlojsl ko.

Jag gillar det. Att jag tar av mig byxor när jag kommer hem och att eventuella besökare tvingas på en hög dos vardag med ovikt tvätt och obakad paj.

Skriv vad du känner och känn för tusan med hela kroppen

Jag är trött, småsur och luktar lite medelåldersilla. Men jag är framförallt frustrerad som en sptängkåt Thåströmwannabe. Jag vill sudda ut , riva ner, börja om, sluta eller bara packa ihop och fly en liten stund. Andas. Checka in på numnekloster och höra luften dallra. Kanske hinna ikapp i tankar. Och själ och ord.

Jag är pissless, men ändå förnöjd. Jag har det mesta, inklusive sömnlösa nätter och ont i magen och en flat screen tv. Jag har ett bra jobb och ambitioner så jag dör. Jag har kärlek, prestationsångest och varierande självkänsla. Och jag är pissless.

Varvid endast en bot finns:

Skriv.

Skriv med hela hjärtat.

Skriv utan censur.

Skriv så jag känner.

Känn för fan.

Små ord blir aldrig svarta

Små ord flyger runt i röran som alltid är mitt liv, yr runt i eufori och misär. Smånord kommer nog aldrig lära sig att bli ribbingskt artiga och lagom, det blir aldrig lagom med mig. Bara för mycket eller för lite. För högt eller för lågt. Tråkigt eller kul.

Jag får svårare för bloggen. Varför kan jag inte sätta ord på. Den är lite som en gruffalo.. läskig att titta på.