Fira dina misstag

Tänk så ofta det blir råkar bli rätt filosoferar M som i Underbar. Jag tänker ofta på det: Felfokus. Eller felfördömande.

Jag är själv tämligen empirisk och hatar att bli tillsagd om sakers natur. Jag vill känna till dem genom att böja naturen åt alla håll och sedan bilda min egen uppfattning. Så mina fel i livet har varit oändliga. Och omgivningens brasklappar, fördömande och suckar likaså.

Jag har ett barn som är lamslagen inför tanken att göra fel. Faktum är att hon ofta vägrar göra saker just i rädslan av att misslyckas. Så vi försöker att fira våra fel, istället för att fokusera på att det var fel fel fel. För ett fel är ju bara ett första steg mot rätt. Ett fel är ju ett väldigt modigt kliv i att göra något som man finner obekvämt, svårt eller omöjligt. Med det perspektivt borde man inte fundera så mkt på varför det gick fel eller hur man undviker det. Utan fira. Och snabbt gå vidare. För felet i sig är bara en liten modig bedrift som uppstod när livet tuffade på.

 

Måsten

Jag har ett spänt ok mellan mina axlar, som gör mig stelare och gör att varje steg och rörelse känns. Mina öron susar emellanåt, och det sticker i min kind. Det är kända och mkt dåliga tecken på stress för mig. Det enda positiva är att jag känner dem, bekräftar dem och försöker att mitigera. För jag rensar just nu: Försöker städa bort mig på ett jobb som jag har haft för länge, och där alltför mkt ansvar varit dolt för många. Så jag rensar, synliggör och lämnar över, även om få vill ta emot. Vilket inte är mitt problem försöker jag berätta för stressen, men hela mitt jag går sönder av att dumpa saker jag vårdat väl.

Jag har ett konstant dåligt samvete, och för långa listor av måsten. Sådan är mitt liv och min natur, och en vanlig dag kan jag tycka det är behagligt med en välpackad agenda. Nu är det något som sätter sig där i oket mellan mina axlar och gör att livet känns förfärligt besvärligt.

Jag ångar på. Som en gammal nordsvensk fångad i skogen med ett för tungt lass timmer. Visst fan är det jobbigt, men vad skall jag göra? Fortsätter jag inte gå så kommer jag aldrig hem till det varma stallet och all den där förbannade ron som jag drömmer om. Bildresultat för nordsvensk

Små ord av tacksamhet

Jag har legat däckad av virus och onda krafter, och väl försvarslös och ömklig så slås jag alltid lite av allt det fina som omger mig.

Jag är så evigt tacksam att jag fann Honom. Han den där jättekonstiga, som tänker som mig, som kommer med infallsvinklar jag aldrig drömt om, han som presenterar äventyr och dåd som får mig att dra efter andan och så hela hans väsen som får mig mjuk. Att hitta någon som på riktigt får en svag i benen, är inget som skojas bort eller bör tas för givet. Att jag funnit honom är ett förbaskat mirakel och att han står ut med mig ett än större.

Jag är så sjukt tacksam att vi fann medicinsk hjälp till sonen. Att vända det hål av misär som få människor ens kan inse finns: När inga framsteg sker – bara steg bakåt. Till det nu: När jag återser han som var min. Han som vill och kan, eller som iaf försöker. Som att tvätta av sig en illastinkande skugga som suttit för länge, för att få tillbaka allt.

För alla de andra, och här särskiljer jag inte även om var en av de andra har sina alldeles egna kvaliteter som jag kunde skriva inlägg om. Men som liksom är mer sina egna, än mina. Fast de är de väl alla egentligen.

Men jag är tacksam.

Evigt tacksam.

För allt jag funnit och vårdat längs vägen.

 

Kanske senare

Do it now
Chalk drawing – Do it now

Även jag drar mig, även om jag kallar det att jag hittar aktiviteter med högre prioriteringar när jag rättfärdigar det för mig själv. När det oftast i själva verket är ett inre motstånd att göra det som ligger framför mig.

Just nu har det varit mkt motstånd över vardagen, så jag har dragit igång projekt och dagdrömmer istället. Sådär konstruktivt, då det slutar med än mer som ligger och måste avslutas i vardagen. Men även själen måste andas, och då kan lite prokrastinering vara vansinnigt uppflyftande.
Så kanske jag tar det svåra samtalet senare, kanske skall jag putsa fönstren nästa vecka, kanske skall jag ta tag i den där träningen och försöka återfå en värdighet. Eller så lägger jag upp en ny stickning så att dottern kan få en mössa hon inte behöver och jag få sitta ner och glömma verkligheten medan maskorna flyr och teven fyller mig med dumheter jag inte behöver. Kanske löser sig allt utan att jag behöver göra något, även om så sällan är fallet.