Det där som alltid svartfärgar vardagen

Han hade gått en promenad idag. Frivilligt. Och bara det faktum att han gått ut är så stort, signifikant and underbart att jag borde yla mot himlen.

Han hade gått ut:

-Till ån, förtydligade han. För det är vackert där.

Varvid den första tvivlet väcks i mig, varvid det svartaste jämmermonstrer vaknar med oron: Planerar han för att dö?

Sådan är vardagen, ett tunt lager av lycka över en granitbädd av ångest. Han mår ju bra nu, bättre än någonsin men denna lycka är något som aldrig kommer vara självklart. Eller beständigt.

Annonser

Inte så bra som jag vill tro

Har föreläst idag.

Det gick åt pipsvängen.

Jag brukar tycka att jag är mer kunnig än andra, men idag går jag ifrån med en känsla av att vara fejk.

Jag skall inte göra mer föreläsningar. Faktiskt. Jag håller på att omvärdera mig som görare och underbarn. Faktum är att jag kommer satsa mer på mediokra prestationer och extraordinärt liv. Kalka det 40 års kris

Att vara sig själv 

Jag är just nu. Mig själv. Det är befriande, och det är som min mentor sa: som att köra en motor i det varvtal det är tänkt för. Sp jag stampar lite på tår, jag är lite för rak men jag är det med mitt hjärta och all min känsla för rättvisa. Jag köt. Det får gå som det gå.

Tyck om mig, ge mig tid och överös mig med kärlek

Jag ger. Jag pusslar. Jag pysslar om. Jag reder ut och beslutar. Jag lugnar.

Och likt en långsam pyspunka tar jag slut. Allt går till andra och kvar står jag med tusen saker att ordna och folk som tar mig för givet. Som ber om mackor medan jag sitter på toaletten. Som gnäller över rosa strumpor fast jag inte fått sova. Som tar fram mobilen fast jag sitter bredvid och är talbar.

Så nu är jag svältfödd. På uppmärksamhet, och det är kanske därför jag bloggar. Svältfödd på omtanke, en klapp på min värkande lekamen. Svältfödd på människor som trivs i mitt sällskap. Törstande efter uppskattning. 

Jag har ju allt. Egentligen. Men i en liten för stor sinuskurva.

Det blir inte alltid som jag tror, ofta blir det sämre

Hade en romantiserad bild att jag skulle ta ut familjen på allhelgonamiddag på resturang. Att vi välklädda skulle äta en god bit mat och skratta och skämta och ha fantastiskt trevligt.

Men.. klänningen passade ej, barnen vägrade äta maten, fyraåringen gick iväg i raseri då någon (jag) målat ett streck på fel ställe på teckningen, tioåringen kunde inte tänka sig sämre idé än att se en film ihop efteråt och inget barn kunde sig tänka minsta bit av den gigantiska efterrättsbuffen. 

Efter två timmar av gnissel tog jag mitt plattångade hår till kassan och betalade. Den skäggiga lurken frågade då käckt:

– Jaså, nu orkar de inte mer?

Varvid jag ärligt medger:

– JAG orkar inte mer

Då ler han medkännande och säger:

– Det är skönt att höra att inte bara min familj är så.

Det är kanske skönt, det kanske till och med är så här för alla men just nu söker jag desperat efter ett tillfälle där folk är nöjda och glada av att vara med mig.

Stickning och saktfärdig 

Jag har gått i vinterdvala och allmän suckande fas. Kroppen är knarrande och gör ont och vill inte på minsta sätt slå världen med häpnad. Kroppen vill ha yllesockor och te, och somna till Barnmorskorna på East end. Det sistnämnda är det bästa i livet just nu. Som en söt karamell av lugn o stilla underhållning med kärlek och fina stickade tröjor . Så fina tröjor att min lilla mössa kanske blir en polotröja, och alla de där restgarnerna måste kanske få en form av en galen fair isle pullover åt mig. Så får det nog bli. 

Mörker

Jag vaknar med känslan att det kan inte vara sant. På sämsta sätt.  Det är mörkt, kallt och nattens timmar kan inte dämpa den vrålande sömnhunger som bor i mig. 

Ett halvår till, av becksvärta och blöta strumpor.

Fira dina misstag

Tänk så ofta det blir råkar bli rätt filosoferar M som i Underbar. Jag tänker ofta på det: Felfokus. Eller felfördömande.

Jag är själv tämligen empirisk och hatar att bli tillsagd om sakers natur. Jag vill känna till dem genom att böja naturen åt alla håll och sedan bilda min egen uppfattning. Så mina fel i livet har varit oändliga. Och omgivningens brasklappar, fördömande och suckar likaså.

Jag har ett barn som är lamslagen inför tanken att göra fel. Faktum är att hon ofta vägrar göra saker just i rädslan av att misslyckas. Så vi försöker att fira våra fel, istället för att fokusera på att det var fel fel fel. För ett fel är ju bara ett första steg mot rätt. Ett fel är ju ett väldigt modigt kliv i att göra något som man finner obekvämt, svårt eller omöjligt. Med det perspektivt borde man inte fundera så mkt på varför det gick fel eller hur man undviker det. Utan fira. Och snabbt gå vidare. För felet i sig är bara en liten modig bedrift som uppstod när livet tuffade på.

 

Måsten

Jag har ett spänt ok mellan mina axlar, som gör mig stelare och gör att varje steg och rörelse känns. Mina öron susar emellanåt, och det sticker i min kind. Det är kända och mkt dåliga tecken på stress för mig. Det enda positiva är att jag känner dem, bekräftar dem och försöker att mitigera. För jag rensar just nu: Försöker städa bort mig på ett jobb som jag har haft för länge, och där alltför mkt ansvar varit dolt för många. Så jag rensar, synliggör och lämnar över, även om få vill ta emot. Vilket inte är mitt problem försöker jag berätta för stressen, men hela mitt jag går sönder av att dumpa saker jag vårdat väl.

Jag har ett konstant dåligt samvete, och för långa listor av måsten. Sådan är mitt liv och min natur, och en vanlig dag kan jag tycka det är behagligt med en välpackad agenda. Nu är det något som sätter sig där i oket mellan mina axlar och gör att livet känns förfärligt besvärligt.

Jag ångar på. Som en gammal nordsvensk fångad i skogen med ett för tungt lass timmer. Visst fan är det jobbigt, men vad skall jag göra? Fortsätter jag inte gå så kommer jag aldrig hem till det varma stallet och all den där förbannade ron som jag drömmer om. Bildresultat för nordsvensk