Pubertetsfylla

Dag åtta sjunker plommon ner och lösningen är avslutad. Sörjan är brunrosa, stinker sprit och ser ut något som jag krökt upp i yngre år. Den är långsam att filtrera bort, för nu ska den stå mörkt och bilda sin vinägermamma.


När jag tappat ut en burk med plommonmos på golvet och huset stinker a-lagare frågar jag mig själv varför jag envisas med detta. Varför kan inte jag gå på spinning som andra förortsfruar? Så jag köper mig ett gymkort och hoppas byta karaktär.

Annonser

Plommonångest

Jag har två gamla plommonrräd och en äng fylld av krikon. i år har det exploderat med ångestfyllda mängder plommon. jag har gallrat bort 50 kg, tvingat vänner att plocka, skänkt till dagis och träden är fortfarande överfyllda… nu torkar jag lite för treåringarna några skull, sedan går jag på höstens stora nya projekt: 

Plommonvinäger – http://bluebutterflyart.blogspot.se/2012/10/so-you-want-to-make-raw-vinegar-from.html

Blir det bra, är det grandiost då vinäger används i dunkar härhemma. Blir det dåligt har jag iaf försökt. 

Sticklingar

Jag har försökt att anamma mer en levnadsstil som inte är baserad på tokkonsumption: Att ständigt ifrågasätta om det är något jag behöver och om jag behöver det ifrågasätta om det måste köpas. Detta blir extra sant i trädgård, där det är extremt enkelt att ta den enkla vägen och slitochslängdekorera med spontaninköp från Plantagen. För även om ett köp är komposterbart, så är ju hela inköpet en del av konsumptionshysteri.

Så… jag tar den svåra vägen, som min mor suckar.

Jag har börjat ta sticklingar. Först ut blev rosbusken frånrosen ödetomten bredvid. Där stod ett hus i sekelskiftet, som någonstans längs vägen förföll och kvar av den finns endast världens godaste päron en vit buskros som luktar precis så starkt som en farmorsbuske ska. Med den hade jag nybörjartur, den togs sig och på min framsida växer nu sticklingen med full fart. Däremot när jag ville ge den kompisar så har varenda sticklingsförsök misslyckats vilket får mig att förbanna sticklingeriet precis som ofta gör när förbannat händiga människor glatt utbrister att ”det är så enkelt” när de i själva verket är ett jävla mysterium och förenat med hantverkarskills på mästarnivå.

Men.. jag ger ju inte upp, som min mor trött konstaterar.

Så nu är jag på vinddruvorna. Vindruvorna som bor vid vårt garage och som blir hysteriskt god saft. Vindruvorna som är pampiga och precis så latmaskdekadenta och Obelixiga som man vill ha i en trädgårdsidyll. Tyvärr är de dock felplacerade och vi måste gräva bort dem vilket lär ta dö på dem så jag vill säkra deras existens innan vi gräver varvid jag går på sticklingsförsök. Ty jag har sett ut ett nytt vinddruvspergola vid uteplatsen vid växthuset. Så överlever inte stora busken flytten, så vill jag ha en stickling i reserv. Som inte annat får bli en briljant present.

Håll tummarna?