Lackmus

En gång i tiden, läs alltid, var jag medberoende. Det gör att jag känner minsta känsla från andra på varje kvadrarmillimeter av min hud. Varenda osagt argt ord ristar revor i mitt hjärta. Varje tillbakahållen tår drar ut allt luft ur min mage. Med andra ord, alla era känslor färgar min tillvaro. Det är dränerande.

Speciellt i tysta konflikter i jobb och hem, där folk tassar artigt för att förhindra storgräl så får jag andnöd och migrän. Det är troligtvis därför jag pratar sönder allt, så att jag slipper känna det. För jag känner så väl. Känner med hela min själ.

Det gör mig empatisk och att jag uppfattas som jag förstår er, men vem förstår mig när jag sprängs av era intryck. Jag förstår det bättre med åren men jag hat fortfarande svårt att uttrycka det.

Ni andra tar mycket av mig.

Det är oftast ok.

Men ibland vill jag vara den som får ligga ihoprullad i ett knä och låter någon ta boet alla världens tårar som ligger som ett berg på mina axlar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s