Mörker mörker mörker

Midvinternatten  är här, och inga skuggor ses  på marken. Blott bäcksvärta ses överallt. Jag vaknar motvilligt, och fortsätter att leva i samma tillstånd veckotid. Detta då kroppen förknippar all form av vakenhet och socialt samvaro i jobbform som något ytterst onaturligt som mest bör undvikas. Faktum är att det mesta borde undvikas förutom rödvin, yllefilt och flanellpyjamas. Men av det bygger man inga underverk så jag klär ut mig i mer socialt accepterat form och letar fram ett svagt leende och en låtsas anda av att jag överlever.

Midvinternatten är här, och än är det bara onsdag. På fredag tänder jag ljusen och julpyntar huset som en Kalle Anka på speed. Kokar knäck för tre, och hoppas överflöd på socker kanske skakar loss en entusiasm. Om  inte annat hos barnen, som redan skruvat upp alla förväntningar till max och vars fötter knappt nuddar golven då de imorgon skall få öppna julkalendern. Sådant värmer, och skakar av den bistra skånska julvinden en aning. Får en att stanna vid tanken på värmande glögg, klistrig marsipan och för många lästa böcker under en lat julhelg. På dagar som lunkar fram med få måsten och för mycket mat. Sådana tankar får midvinternatten att kännas snudd på överlevbar. Kanske behaglig? Men sedan slår mig allt detta mörker igen.

Min man berättade om sin studieperiod när några mexikanska utbytesstudenter anlände till Småland i mörkaste december. De misströstade, frös och undrade när det blev ljust igen. När mannen förklarade att det vänder vid lucia, men att det är mörkt fram till våren och att de fick stå ut med att staden hade minst soltimmar i Sverige.. De frågade vankelmodigt om hur många timmar det var, varvid han svarade tio.

– Om dagen?  utbrast de förfärat.

– I månaden.

Varvid allt hopp lämnade dem. Winter is coming, mässar de i Game of Thrones. Winter is here jämrar jag, och drar något gammalt över mig.

 

Annonser

Gott nog är aldrig perfekt

Jag stickar, bakar, stökar i min trädgård. Jag gör det bra, men på inga sätt perfekt.Jag söker inspiration från grupper på le facebook och i böcker. och det slår mig: När blev perfekt det enda som duger. Att baka på TV4 manér är en sjunger regnbågstårta med rosenvattenfontän, inte en slät sockerkaka. Att sticka bland mina vänner  är träfärrgad en lusekofor där varenda maska siter som en kniv. När blev det så?

Tirrar jag i mina gamla böcker så syns det där mer görbara för vanliga människor. lite skevt i raderna och ingesten nästan maskinperfektion som jag ser i dagens photoshoppade alster.

Som om vanligheterna inte längre är en möjlighet. Att det blir för blekt. vilket timmar illa med våra vitmålade hem med grå accessoarer.

Grå ringar runt ögonen måste döljas med concealer. Ätbara småmuffins måste göras till meterhöga cupcakes. en öl till maten måste vara närproducerad hipsterale med citrushumle.

Det känns lite skitnödigt tänker jag som bondunge med skit under naglarna  Det känns som vi säkrar en känsla av att aldrig duga. Men jag duger. Bra till och med, eller gott nog.

Fira dina misstag

Tänk så ofta det blir råkar bli rätt filosoferar M som i Underbar. Jag tänker ofta på det: Felfokus. Eller felfördömande.

Jag är själv tämligen empirisk och hatar att bli tillsagd om sakers natur. Jag vill känna till dem genom att böja naturen åt alla håll och sedan bilda min egen uppfattning. Så mina fel i livet har varit oändliga. Och omgivningens brasklappar, fördömande och suckar likaså.

Jag har ett barn som är lamslagen inför tanken att göra fel. Faktum är att hon ofta vägrar göra saker just i rädslan av att misslyckas. Så vi försöker att fira våra fel, istället för att fokusera på att det var fel fel fel. För ett fel är ju bara ett första steg mot rätt. Ett fel är ju ett väldigt modigt kliv i att göra något som man finner obekvämt, svårt eller omöjligt. Med det perspektivt borde man inte fundera så mkt på varför det gick fel eller hur man undviker det. Utan fira. Och snabbt gå vidare. För felet i sig är bara en liten modig bedrift som uppstod när livet tuffade på.

 

State of love and fat

Bildresultat för fat skinny

När jag var liten var jag lång och ranglig. Faktum är jag var så mager att föräldrar och sjuksystrar kallade mig sjuk. Vilket jag faktisk var insåg jag senare, men då tyckte jag att jag hade alldeles för mkt mage och gäddhäng. 50 kilo och överviktig på 174 cm.

Sedan kom 20 årsåldern och mat började ta en mer naturlig plats i livet. Några kilon ramlade på, vilket fick folk att sluta gråta åt min magerhet. I retrospekt ser jag att jag var galet snygg, men då viskade vänner och älskare att jag inte dög. Jag valde att tro dem, och såg celluitröv och putmage.

Sedan kom barnen, tätt och med komplikationer och på ett nyktert avstånd kunde jag se att livet var barmhärtigt och lät  mig i stort gå kroppsligen opåverkad. Brösten var fortsatt välformade och krop amälte i stort till samma form, även om den blev mjukare. Återigen såg jag det inte utan lät jakt på det som var när jag var liten och ajuk vara idealet. En ständig rädsla av att inte duga.

Sedan kom mitt nuvarande liv. Med ny kärlek, sladdbarn och extrem stress. Kilon överföll mig och jag är nu större än jag varit i mina värsta viktmardrönmar. jag är överviktig, rent objektivt och faktabaserat ohälsosam. Jag  har den putmage jag ritade i dagboken när jag var en streckgubbe. jag har cellulitrövet, gäddhänget. Jag  har allt och jag är lamslagen. Skall jag bara acceptera? Skall jag starta ännu en kamp i mitt liv? och kommer jag kunna kämpa utan att falla tillbaks till bulimi och anorexia?  Vågar jag acceptera nuläget och dö i förtid pga hjärtinfarkt och diabetes?

Som vanligt

Det finns få saker som är förbjudna för mig, det mesta är en fråga om tolkning och motivering. Men jag skulle vilja slå ett slag för att förbjuda ordet normal eller vanlig.

Bildresultat för nordsvensk skogFör vad är vanligt?

Majoriteten av mina barn har två hem, då min familj är av så kallad modern skilsmässokaraktär, och här blir ordet vanligtt  lätt urvattnat. När jag frågar dem vad de vill ha för godis och svarar ”Det vanliga”, så vet jag endast med 50% sannolikhet vad vanligt är. Och en utomstående besökare har ingen aning. För det som är som vanligt för mig är outtalat. En så kallad självklarhet som vi antar att folk kan läsa våra hjärnor för att förstå. Genom att be någon att göra som vanligt, eller vad som är normalt så antar du att ditt sätt att se och bete sig i världen är en antagen kata som alla känner till och har lärt sig i.

För mig är det som vanligt att lämna smutstvätt ovänd , det var det ej i min mans familj. I min familj är det som vanligt att man tar för sig av det man själv skall äta, och inte sitter och väntar på att bli serverad. I min kompis familj är det normalt att ha skor inomhus. Hos mig serverar man rödbetor till pyttipanna, och att servera ketchup är ”onormalt”.

Så nästa gång ni fikar hos mig och ber om vanligt te, kan ni väl tänka om och berätta i klartext vad som är vanligt för er?  Annars förbannar jag bara er onormalitet och oförmåga att vara tydliga om Earl Grey, Lapsang eller Konsums påste är er normal.

Måsten

Jag har ett spänt ok mellan mina axlar, som gör mig stelare och gör att varje steg och rörelse känns. Mina öron susar emellanåt, och det sticker i min kind. Det är kända och mkt dåliga tecken på stress för mig. Det enda positiva är att jag känner dem, bekräftar dem och försöker att mitigera. För jag rensar just nu: Försöker städa bort mig på ett jobb som jag har haft för länge, och där alltför mkt ansvar varit dolt för många. Så jag rensar, synliggör och lämnar över, även om få vill ta emot. Vilket inte är mitt problem försöker jag berätta för stressen, men hela mitt jag går sönder av att dumpa saker jag vårdat väl.

Jag har ett konstant dåligt samvete, och för långa listor av måsten. Sådan är mitt liv och min natur, och en vanlig dag kan jag tycka det är behagligt med en välpackad agenda. Nu är det något som sätter sig där i oket mellan mina axlar och gör att livet känns förfärligt besvärligt.

Jag ångar på. Som en gammal nordsvensk fångad i skogen med ett för tungt lass timmer. Visst fan är det jobbigt, men vad skall jag göra? Fortsätter jag inte gå så kommer jag aldrig hem till det varma stallet och all den där förbannade ron som jag drömmer om. Bildresultat för nordsvensk

Alors enfants

Det är fredag och livet bajsar mig i munnen. Allt som jag skulle göra dubbleras, och det jag trodde jag gjort var visst en illusion. Människor stod på min sida svajar, andra byter sida och det debatteras, debatteras, debatteras. Så jag simmar i skitströmmen och försöker få lite fäste för att få någon slags riktning. Tills jag andas ut. Inser att allt detta är inget som får mitt liv att gå under. Egentligen. Detta är bara lite smuts på vindrutan som täcker sikten. Så jag andas in, och gör.

Alors enfants: då slår vi världen med häpnad igen

Bor jag kvar i samma två?

Hej

Jag bloggar sådär ibland. För bloggandet stora skull. För att det rensar bland alla tankar som förökar sig i min hjärna såsom oplockad tvätt på min tweenies sovrumsgolv.

Jag bloggar inte alls ibland alltför ofta. För mitt liv går i trehundra och fylls med saker som jag själv väljer och saker som bara hoppas in och gör det mer komplext. Vilket gör min inre bloggare tjurar i flanellbyxor i TV soffan och vägrar formulera fina ord om livet, kärleken eller odling av vitkål.

Just nu är jag i något slags mellanläge. Det är så att jag håller på byta jobb: Jag har valt att anta en helt ny utmaning, efter en lång anställning. Det tvingar fram en massa avslut, göran och hejdås. Jag är trött men ändock ivrig. Jag suckar men brinner. Och jag märker att orden vaknar. Den lilla räven som ofta lurar bakom min sluga hjärna kommer med kvicka svar, och lurar runt i varje samtal. Jag tror det tyder på att jag mår bra. Eller bättre. Som om att vakna från en dröm. Eller som att gå ur en jävligt trögtrampad dyngånker med gummistövlar.

Men än så länge har det liksom ingen form att blogga om. Det är liksom bara lagom små fniss om jazzsmuts och franska äventyr. Spår av formuleringar om bohusstickningar som jag borde göra och ett dragspel som borde repareras. Och sånt.