Rumpdans, fulskutt eller bara gråa gråa höstdagar

Jag läser text av en vän som skriver som en yr gasell, och hennes vokaler och konstanter skuttar fram i vild höstglädje. Hon valsar fram och rumpan när inte kontorstolen när jag läser henne. Det är full patte, diskodans och onödigt många associationer precis som det bör vara.

Vilket får mig att tänka.

Att det mesta är grått.

Här.

Här inne hos mig.

Här saknas glada skutt. Eller något. För saker går liksom hela tiden sönder. Kriser uppstår för ofta. Musiken är lågmäld i bakgrunden, istället för högljud och dominerande. Så jag sätter på min lille blandebandskatt och försöker, men de bombastiska trummorna ekar för högt mot en trubbig själ.

Så det får vara lite mer grått. En stund till. Kanske vaknar fyrverkerierna mot nyår igen?

Annonser