Små ord av tacksamhet

Jag har legat däckad av virus och onda krafter, och väl försvarslös och ömklig så slås jag alltid lite av allt det fina som omger mig.

Jag är så evigt tacksam att jag fann Honom. Han den där jättekonstiga, som tänker som mig, som kommer med infallsvinklar jag aldrig drömt om, han som presenterar äventyr och dåd som får mig att dra efter andan och så hela hans väsen som får mig mjuk. Att hitta någon som på riktigt får en svag i benen, är inget som skojas bort eller bör tas för givet. Att jag funnit honom är ett förbaskat mirakel och att han står ut med mig ett än större.

Jag är så sjukt tacksam att vi fann medicinsk hjälp till sonen. Att vända det hål av misär som få människor ens kan inse finns: När inga framsteg sker – bara steg bakåt. Till det nu: När jag återser han som var min. Han som vill och kan, eller som iaf försöker. Som att tvätta av sig en illastinkande skugga som suttit för länge, för att få tillbaka allt.

För alla de andra, och här särskiljer jag inte även om var en av de andra har sina alldeles egna kvaliteter som jag kunde skriva inlägg om. Men som liksom är mer sina egna, än mina. Fast de är de väl alla egentligen.

Men jag är tacksam.

Evigt tacksam.

För allt jag funnit och vårdat längs vägen.

 

Italiensk mammaafton

InTheKitchen.jpg

När jag gillar dig, så lär jag ge dig mat. Bra mat. Onödigt komplicerad mat. För det är så jag visar att jag gillar dig. Igår afton slog jag på stora trumman bara för att det behövdes: Våren och sommaren har varit full av gnissel och stress, så jag behövde någonstans visa att dem att jag älskar dem bortom all vett och sans. Så jag lagar det jag kanske är bäst på: Mammamat från Italien. Där det är rena smaker: Raguer, bolognese, hemmarullad pasta. Enkel mat, men förbaskat stabil. Avancerad mat, säger min mor medan jag hävdar att det är bara en fråga om tid. Och faktum är att jag hellre lagar mat än städar när jag har tid att slösa.

Meny:

  • Antipasto:
  • Hemmalagad potatisgnocchi med husets hemliga och helt fantastiska tomatsås
  • Tiramisu

Jag har hittintills endast slagits en gång av någon i välsmakande tiramisu, och det var en väldigt söt italienska från Firenze så jag låter det vara ok. Men min är god, och hela hemligheten är alltid kaffet samt att aldrig följa instruktion att doppa kexen i kaffet som svenska recept envisas med. Du skall droppa en kaffeblandning (espresso, socker, kakao och valfri sprit även om jag föredrar kaffelikör). Det är hela hemligheten varför du inte får en sörja, utan en fluffig dröm som saknar allt tuggmotstånd men ändock har lagren. När jag ändå outar den får ni receptet:

TIRAMISU:

3 bunkar fram. Rostfria och rena. SAmt en kafferörakopp

Kaffe: ca 4 msk kaffe, 2 msk kaffelikör, 1 msk kakao och 1 msk socker. Blandas till gott och starkt

Bunke 1: 1 msk socker, 2 äggvitor ( ägggulor placeras i bunke 3). Vispa  stenhårt. Gå vidare till bunke 2

Bunke 2: 2,5 dl vispgrädde. 1 msk socker. Vispas stenhårt. Gå vidare till bunke 3

Bunke 3: 1 msk socker, i pkt (250 g) mascarpone, 2 ägggulor. Vispas fluffigt.

Sedan blandas oströran (bunke 3) försiktigt med bunke 2. När du har en fluffig röra, så blandar du in bunke 1 till en jämn och än fluffigare röra.

I botten på en form lägger du ca 8 savoirdikex. Jag önskar jag kunde vara exakt men jag använder olika formar, och jobbar alltid med principen att fylla botten. Ovanpå kexen droppar jag hälften av kafferöran. Därefter klickas hälften av fluffet ovanpå och breds ut jämt. Sedan en ny omgång kex, som droppas med kaffe och på med resten av fluffet.

Låt stå och vila i minst 4 h. Jag gillar den bäst när den är fortfarande ny, medan min man är den som äter upp den (om något är kvar) på morgonen efter. För ju längre den står, desto sörjigare blir den.

Pudra med kakao innan servering. Erhåll evigt tacksamma vänner/älskare/barn.

 

 

Pubertetsfylla

Dag åtta sjunker plommon ner och lösningen är avslutad. Sörjan är brunrosa, stinker sprit och ser ut något som jag krökt upp i yngre år. Den är långsam att filtrera bort, för nu ska den stå mörkt och bilda sin vinägermamma.


När jag tappat ut en burk med plommonmos på golvet och huset stinker a-lagare frågar jag mig själv varför jag envisas med detta. Varför kan inte jag gå på spinning som andra förortsfruar? Så jag köper mig ett gymkort och hoppas byta karaktär.